Vår avvänjning har gått helt "smärtfritt" i år också. Alla har egen box på natten sedan en tid tillbaka. Stofölen har gått in till mamma och diat precis innan vi tar ut dem. Men nu är mammorna trötta på dem och de får inte dia i boxen. Idag blev det utsläpp utan "snuttning". Azora blev så perplex att hon till och med glömde bort att dia när hon kom ut i hagen. Då blev det bus med Corredor som gällde istället.

Nobleza fick helt sonika inte alls dia. Estela blir mer och mer irriterad när hon försöker. Jag tror att de snart är klara med varandra på den punkten.

Corredors matte sitter med en ny grimma och grimskaft, i Finland, och väntar på sin lille. Transportörerna ger inga "rediga" besked och Kerstin hon väntar och längtar....

Han kommer snart, Kerstin!

"Det är hästarna som väljer oss och de kommer till oss för att lära oss något." Detta har en klok person sagt till mig och så är det nog.

Vi åkte ner till Spanien för att köpa ett brunt sto, med föl vid sidan, och kom hem med en dräktig skimmel! Så går det när kärleken slår till.

Vi var runt och tittade på hundratals ston och inget ”talade till våra hjärtan”. Sista dagen på vår vistelse plockade de fram Ninfa och det sa bara klick och pang. Hon eller ingen!

Hon hade ett stoföl vid sidan, men det släppte de förstås inte med till Sverige.
Nu har hon fått två hingstföl hos oss och vi hoppas på ett litet stoföl om en knapp månad. Detta föl blir helsyskon med Corredor och med vår erfarenhet av honom vill vi väldigt, väldigt gärna få ett stoföl.

Ninfas föl är stencoola. Inget hetsar upp dem och förutom det är de både vackra och rör sig bra.

Hon var dräktig när hon anlände till oss och resan hade satt ner henne helt förfärligt. Jag trodde nästan hon skulle kasta fölet. Vi kände inte igen henne när hon kom av transporten och jag grät floder. Men hon hämtade sig och är nu lite väl rund till och med. Hon hade varit i Sverige några dagar när fotot togs och det värsta uppdragna hade redan förbättrats.

Jag vet inte riktigt vad de hade hittat på när de verkade hennes hovar i Spanien för hon var helt panikslagen när det gällde att lyfta benen. Det tog ett helt år innan vi kunde verka bakhovarna. Hon skakade och svettades när man försökte lyfta dem och hon slog. Det var inte nådigt att ta sig an denna uppgift. Som tur var slet hon dem jämnt och fint. När det gått ett år lyckades vi till slut fixa tassarna och efter det blev hon mer och mer medgörlig. Det var precis som någon pollett fallit på plats. Nu lyfter hon självmant upp benen åt oss. Tålamod, kärlek och goda kunskaper i TTEAM löser det mesta. Där fick jag ta till alla TTEAM-knep jag kunde.
Det är något speciellt med henne och de flesta dras till henne och bara ”drunknar” i hennes blick. Hon lägger huvudet i famnen på folk och bara står där och alla blir förstås helt tagna av denna ljuva dam.

Hon har trots sin ljuvhet en makalös energi och kan göra en capriole direkt från stillastående. När Hanna Engström såg detta fenomen blev hon som gubbarna i ”Tjuren Ferdinand”, när de ropar ”Honom vill vi ha”. Hon tingade direkt det ofödda fölet som fanns i den ”capriolerande” damen, eftersom Ninfa definitivt inte var till salu. Turligt för alla blev det en hingst precis som beställt.