Antar att jag inte får använda den här bilden för jag har inte fotat den, men jag tar risken... Den är så fin.

Dula var eländig hela gårdagen och vi har inte sovit gott ska jag säga. Vi är inte vana vid sjuka djur på det här stället. Jag har nu för första gången i mitt djurägarliv sprutat en häst med antibiotika. Det säger ju förstås en hel del positivt om vår djurhållning   men lite nedstämda är vi ändå.

Dula hade extremt höga värden på sitt blodprov och vi förstår varför hon är helt borta. Hon har inte ätit och druckit sedan igår morse och egentligen inte något speciellt sedan i måndags för den delen, så vi var mycket oroliga. Hon var helt apatisk.

När vi släppte ut imorse började hon helt plötsligt äta halm med god aptit och jag blev jätteglad. Jag rusade upp på loftet och aldrig har väl 250 kg halm varit så lätt att rulla. Balen kändes lätt som en fjäder och jag slängde ner halm och drog bort till Dula som åt glatt. Jag ringde veterinären som var på väg för att sonda och berättade att "nu äter Dula". "Jaha, sa min snälla veterinär, äter hon halm istället för hö och kraftfoder?" När den värsta euforin lagt sig insåg jag ju att det var ganska orimligt att det skulle vara normalt att hellre äta halm.

Alltså tydde detta på ett begynnande magsår. Oh nej. Kom och sonda och ge medicin!!! sa jag.

Så nu är detta gjort; sondad, elektrolytad och losecad är hon. Hon har antagligen haft så ont att det stressat fram det magonda plus att hon inte går med sin bebis. Mycket ska man lära. Ett litet fint juver och inga tecken på att det är något fel just där och en avvänjning som gick galant och så blir det så tokigt. Det behöver alltså inte vara den stora uppsvällda ballongvarianten för att det ska bli stockning eller mastit. Hur ska man veta??? Jag tror vi ska sluta avvänja. De får gå med ungarna tills de själv väljer att flytta hemifrån, eller nej kanske inte. Det blir väl lite fånigt med 15-åriga hingstar som går med mamma?

Lilla Dulisen som aldrig knappt sett ett täcke, står nu inne i stallet med två täcken på sig annars skälver hela hon. Hoppas vi kan sova inatt nu när vi vet att hon i alla fall fått vätska och medicin.

 

skogsfrua på dal

24 februari 2010 16:56

Alltid bäst att följa naturens lag:) = stoet sinar och/eller kör undan ungen.

http://barasaras.bloggplatsen.se

 

Evisen

24 februari 2010 19:05

Masit? Vad är det?

http://www.metrobloggen.se/evisen

 

Nina

24 februari 2010 21:27

Vad kul att det börjar ordna upp sig :)

http://www.dorado.bloggagratis.se

 

Gitte

24 februari 2010 21:45

Hoppas Dula kryar på sig nu. Freya snuttade tills Sol höll på att försvinna. Hon var en bra bit över året innan hon slutade och den snälla mamman sa aldrig ifrån.

http://www.nissebus.bloggagratis.se

 

Tina

25 februari 2010 07:05

Men lilla tjejen... Jag hoppas hon snart blir bättre. Det är så himla tråkig med sjuka djur. Vår bordercollie går med ett diskbråk och hur lätt är det att hålla en bordercoliie stilla?

Håller tummarna att Dula är pigg som en nötkärna inom kort framtid!

Kram till Er

http://www.lightningpre.se

 

ylle

25 februari 2010 08:03

Jag håller nog med skogsfrun, naturlig avvänjning har ju alltid fungerat!!! Lycka till nu med Dulas rehab!

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

 

Mägi

25 februari 2010 08:10

Oj,oj stackarn!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Allt som allt tror jag att jag varit i ridhuset 7-8 gånger med Cassiopeia. Hon har gått från tämligen hysterisk till att kunna sittas på under dessa få gånger. I mitt tycke ganska fantastiskt. Idag har Ingrid stått i stigbygeln och vi gick några ...

Jag har nu en blogg på den här adressen:   https://gustavsborgcom.wordpress.com/     ...

Hur bekvämt som helst! Vi deltar i tävlingen Årets Svenska Måltidslitteratur 2015 som Måltidsakademiens BIblioteksstiftelse i Grythyttan utlyser varje år. 2013 deltog vi med vår första bok Året runt på Gustavsborg. Alla tävlingsbidrag finns med i mon...

Svalorna flyttar på samma datum varje år, nästan. Förrförra året den 12:e september, ifjol och i år den 14:e. Det blir så tyst när de lämnat och kvar står jag med all skit som ska skrubbas bort ;-) Nåväl de små mygg- och flugfångarna är väl värda en ...

Att visa sårbarhet/utsatthet är en utmaning för vår självbild, det vi tror på och känslan utmanar våra invanda mönster. Det vi kan fråga oss är vad är det som utmanas? Vad är vi rädda för? Vad måste kanske ändras för att acceptera denna insikt? Vår r...