Nu är jag riktigt upprörd och här kommer anledningen.

Jag såg på en blogg att svensk PRE-avel har dispens för att använda semin på enbart basgodkända hinstar!!! Nej, det tror jag inte på.

Vi är ett fåtal som använder semin till våra ston, från kvalificerade hingstar i Spanien. Vi betalar dyrt för att få möjlighet att ta fram riktigt bra föl med bra stam.

Enligt vad jag vet så är det Reproductor Calificado som gäller och allt annat är alltså fel. Det är mycket högre krav på dessa hingstar med ridprov, friröntgen osv. Jag har skrivit om detta tidigare.

Basgodkännandet är ett skämt jämfört med halvblods- eller friesergodkännandet. Vi ställer våra hästar i en stallgång och mäter dem. Det ges inga poäng och vissa kräver inte ens att man skrittar eller travar hästen.

Nu blir det ganska dyrt att gör ett kvalificerat godkännande i Sverige och för oss som har ston går det inte att få dessa utgifter täckta, men för en hingst som har några ston har man snabbt igen pengarna. Dessutom får stoägarna lite mer kvalitetscertifiering.

Stoägare är ett utsatt "folk". Det var en bra artikel i senaste Ridsport. Vi får ställa våra ston på egen risk hos seminstationen, vi riskerar att bli utan semin om skickningen strular osv, osv. Någon station hade seminerat med fel hingst och där får stoägaren ingen kompensation (ej PRE).

Senaste PRE-hingstkatalogen var full av tokiga påstående och i en del fall rena lögner. Hur länge ska vi godta detta, vi som faktiskt jobbar seriöst? Jag kommer inte att hänga ut någon med namn på min blogg, men jag börjar undra om det finns någon som vill ha kvalitet i Sverige? Eller räcker det att hästen har lång man och att hästen är billig?

Här har vi suttit hela vintern  och glott och inget har hänt och så brakar allt loss i maj. Ryssland, kalas på kalas osv.

Igår var det 50-års partaj med italiensk buffé, partytält och levande musik. Vi dansade hela natten och hade så trevligt. Idag har vi firat maken hos Pannkaksladan i Höganäs. Amerikanska pannkakor samt clownerier och riddarspel till häst. Bilder kommer. Hela släkten mötte upp och Kenneth hade ingen aning om vad han skulle ut på. Alexandra hade fixat och donat och samlat ihop alla. Det blev riktigt trevligt.

Men kallt är det. Fördelen är att tulpanerna blommar länge. Man måste hitta något positivt i eländet.

En liten trött och lerig Skruttebus. Ninfa har fått barnvakt nu i Futura. Hon tar uppgiften på största allvar och Bailarino är väldigt nöjd. Han står alldeles stilla i skräckblandad förtjusning när Futura luktar igenom hela honom. Man ser på hans ögon och öron att han är på helspänn, men hon är så himla snäll mot honom. Ninfa verkar tycka det är superskönt och går och betar långt ifrån dem.

Grabbarna grus fick en tuss hö idag.

Det såg ut att smaka väl. De har inte rört höet på några dagar annars. De är som de tre musketörerna. Alltid i samlad tropp. Lite kiv och bus, men för det mesta goda vänner.

Jaha, nu är det delade läger. Vissa vill se mer hus ändå, så här kommer ett.

Superrysk kyrka.

Andra vill se mer häst, så då kommer det en bild på det. Jag gillade känslan i de här fölskulpturerna.

Här hemma håller vår lille på att blåsa omkull. Fy bubblan vilket vidrigt väder. Alla pållarna fick komma in tidigt idag och så passade jag på att snagga ett par av dem. Det blir liksom inte riktigt av med pyssel och sådant nu när de annars är ute så länge på kvällarna. Det var trivsamt med en inne-eftermiddag.

Småhingstarna trivs jättefint på sitt bete och äter nu inget hö alls. Det räcker med gräs och gottigt kraftfoder.

Aciano är ledare över truppen och de andra två hänger med överallt dit han går.

De får sitt kraftfoder i hinkar och Aciano är så söt för han vill att jag håller hinken till honom och så ska han stå med mulen mot min kind och äta. Lite kladdigt blir det, men jag smälter när han är så gullig. Jag tåler lite kladd.

Vi hoppas på vår imorgon då istället. Ha en skön fredagskväll.

Hästbilder efterfrågades. Ingen vill se mina fina hus...

Unghingstar på lösdrift. Några araber och några korsningar.

Suddig arabhingst. Han är pappa till någon av killarna på fotot ovan.  Han är rysligt grann när han är osuddig...

Inte levande, men dock en häst och den har så fin känsla den här figuren.

Fiiin!

Ibland råder bloggtorka, men nu har jag massor av bilder och kan alltid hitta på något att skriva runt dessa. Ni kanske tröttnar på att bara se våra hästar i minut och parti?

Här är Katarinapalatset där föregående interiörbilder kommer ifrån. Hur långt jag än backade så fick jag inte med hela byggnaden. Detta var tsarfamiljens sommarstuga!

2:a världskriget kom hela tiden upp när vi gick på guidningar och när jag såg detta palats och fick veta att enbart fasaden fanns kvar efter kriget och att allt annat återskapats så kände jag mig väldigt ödmjuk inför vad ryssarna gått igenom. De måste vara ett otroligt starkt folk som klarade flera års belägring och umbäranden, när St Petersburg var avskuret från omvärlden. Det fanns bilder i palatset som visade hur det såg ut efter krigets slut. Mycket är kopior, men en hel del målningar och statyer hade man lyckats föra ut innan belägringen påbörjades. Katarinapalatset ligger en bit utanför stadens centrum och blev ett av tyskarnas staber/kontor.

Det flesta palats och kyrkor förstördes och det går inte ens att föreställa sig vad det kostat att få tillbaka allt i detta fantastiska skick.

Kyrkan i bortre högra delen var restaurerad och vackert förgylld. De diskuterar om resten av palatset också ska förgyllas. Då går det nog minst 500 kg guld till.

Det fanns två vackra hus som hade varit tsarfamiljens bastus och ett som varit ett turkisk bad. Jag tror inte våra kungliga tvättade sig på 1700-talet?

St Petersburgs vapen med St Göran och draken.

http://onsdagstema.blogspot.com/

Onsdagstemat är "garanterat", så här kommer några bilder på det temat.

Garanterat äkta guld allt som glimmar. 500 kg gick åt när man renoverade detta rum. Hela Katarinapalatset blev totalförstört under kriget och har sedan återuppbyggts. Nästan ofattbart. Det fanns bara en fasad kvar, inget tak osv. Allt var förstört. Tyskarna hade lämnat palatset med varje rum minerat.

Garanterat Elisabeth I:s klänning.

Garanterat tillverkad i papper, faktiskt. Har visst kostat en förmögenhet att tillverka. I verkligheten syntes det att det är papper, men på bild ser det ut som tyg. Jag tror det är en kopia av en av Katarina den Storas klänningar.

Här är vi i början av vår nästan två timmars promenad, innan vi hittade en restaurang, och Merete ser fräsch ut. Vi var betydligt mer slokörade efter två timmar. Som tur var så hittade vi en kanonfin restaurang och återfick vårt livsmod.

Vi hade då riskerat livet ett flertal gånger genom att korsa 8 filer med stark trafik, utan övergångsställe. Vi stod både länge och väl och iakttog hur lokalbefolkningen gjorde innan vi vågade ge oss ut i gatan. Man får ta seden dit man kommer.

Tsarfamiljens vinterresidens. Tja, lite så där anspråkslöst, eller hur?

Jag lovade avliva myten om sura ryssar och det ska jag härmed göra. Vi var bjudna till en familj på söndagskvällen och vi åkte en timma ut från St Petersburg ut på landsbygden. Det är där de fina hagarna finns. De hade bullat upp med grillning i grillstuga och annat godis, plus vin. Ingen vodka!

Mannen i familjen är en duktig sångare och hade lovat att sjunga för oss om vi först sjöng något på svenska. Jaha, vad kan man komma på sådär i hastigheten klockan 22.15?? Jo, "Helan går" förstås. Den klämde vi i med och akustiken var fantastisk i grillhuset och det lät riktigt bra. Det blev nästan stående ovationer från publiken. Vi blev så upprymda att vi tog "Ja må han leva" också och sedan den sång som fick vår värd att torka sina tårar; "Små grodorna". Ja, han var nog inte rörd... Publiken tjöt av skratt och sedan fick vi då äntligen höra en rysk folksång med otrolig känsla och glöd. Det var nästan så taket lyftes.

Vi var tillbaka på vårt hotell kl 03.00 och skulle sedan vara klara för vår sista utflykt kl 8.45, med direkttransport till flygplatsen och hemresa 14.25 Tjohej!!

Behöver jag säga att jag tycker ryssarna är ett mycket trevligt folk? Alla var så hjälpsamma när vi vandrade runt i stan och frågade om väg etc. De vågade först inte riktigt prata med sin knackiga engelska, men när de förstod att vi var två "glada skitar" så blev de desto trevligare och till slut gick det bra om de pratade ryska och vi svenska. Humor förenar   och lite vin hjälper också till. Fast det var utan alkoholens hjälp på dagtid.

Vi vill tillbaka!