Ja, det var vi som besökte alpackorna, inte tvärtom. Vi var hos Jaqueline på Alpackahof i Hultet och blev bedårade av dessa underbara djur. Plus grisar, kycklingar, nyfödda angorakillingar (vill ha!!!), minishettisar, marsvin, höns, Higland cattle och lite annat.

Stoflocken. Om ett par veckor väntas första fölet...

Alpackafakta:

http://www.alpacas.se/empty_16.html

En del var lite mer nyfikna och keliga än andra.

Men nu får det väl ändå räcka tyckte det här söta stoet. Klorna behöver ni väl inte kolla?

Jaquelines hemsida:

http://www.alpakahof.com/

De hade fått två angorakillingar och det var nog bland det sötaste jag sett och så himla coola getter. De var mycket lugnare än de andra busiga varianterna som gick i samma hage. Nu vill jag ha både alpackor och angoragetter och några kycklingar också förresten.

Jag har snickrat ihop 14 maträtter, Katrin har fotat alla plus en massa miljöbilder och fina hästbilder. Inte konstigt att jag känner mig helt yr i mössan.

Stackars Katrin ska nu till Falkenberg, hämta upp lilla vovven och sedan vidare mot Göteborg. Tröstar mig med att hon är 100 år yngre än jag och säkert bara hälften så trött.

Vi är i vilket fall mycket nöjda med vår dag. Det kommer några smakprov på bilderna i nästa vecka.

Har spenderat tre timmar i Sofieros slottspark och på utställning i slottet. Makalöst trevligt och avkopplande. Vilket trevligt jobb jag har, eller hur? Jag var där med en kvinna jag är kontaktperson åt. Vi gick hela parken runt och provsatt flertalet bänkar och bara njöt. Hemma viner vinden iskall. I parken var det ljuvligt varmt och vindstilla.

Nu följer "en miljon" bilder, men ni behöver ju inte titta på alla förstås. Fast lite avundsjuka blir ni väl på blommande rhododendron och annat vackert?

Och så lite parkkonst...

En slottskatt

Hannu Sarenströms blomutställning i Orangeriet.

Vacker utsikt inifrån

Vad är detta för blomma? Någon som vet?

Å så de sista två

Läckert spaljérade fruktträd

Hängde ni med ända hit? Jag är tillbaka i verkligheten och det är precis lika kallt som innan jag åkte till sagolandet innanför slottets murar.

Nu är det väldigt lätt att se exakt vad förfäderna har för meriter. Mycket bra information som är tillgänglig för alla.

http://www.lgancce.com/lgpreancce/asp-publico/arbolGenealogicoPRE/ConsultarArbolGenealogicoPRE.aspx?ID=nguAUV59Iyg=

Vi väntar fortfarande på att få definitivt besked på Divinas färg. Det är nu fyra månader sedan vi skickade in för analys. Man får inte vara den stressade sorten... Cassiopeia fick vi efter två månader.

Futura G, fotad av Katrin Nilsson.

Katrin kommer imorgon och då ska vi fortsätta med vår matfotografering.

Det samlas en del katter hos oss. En del mår bra och är fina, men de flesta ser tämligen bedrövliga ut. Inavelskatter med krumma ben och "krulliga" öron. Min hjärna säger mig att jag ska skrämma bort dem, men mitt hjärta kan inte.

Den senaste i raden är en röd hankatt. Givetvis okastrerad och revirmarkerande. Luktar inte gott. Han var väldigt skygg i början, men när han förstod att jag inte tänkte kasta något tungt på honom blev han alltmer orädd. Han brukade ligga i halmhögen och vila och när jag kom sprang han och gömde sig . När jag mött honom några gånger och pratat lite med honom, blev han mer och mer nyfiken. Senast jag såg honom pratade han med mig och då är det ju ännu svårare att skrämma bort honom. Nu har jag inte sett honom på ett bra tag. Kanske överkörd eller hittat nytt ställe.

Vi har ingen mat ute i stallet. Där går gränsen för vår snällhet. Vi utfodrade grannens alla inavlade katter med svindyr mat ett tag. Nu får det räcka. Våra katter springer in och ut i lektionslokalen och äter. Vi är ju mestadels på gården och då säger de till när de vill in och äta. På natten får de hålla tillgodo med möss.

Jag skämdes lite när jag kom på mig själv med att tänka att den där med de krumma benen vill jag inte ha som permanent katt. Vill inte att folk ska tro att vi missköter våra katter. Taskigt att tänka så kom jag på! Den stackaren kan ju inte hjälpa att han hamnat hos ägare som inte bryr sig. Så kommer han tillbaka och pratar med mig kanske jag veknar...

Men han hade det förhoppningsvis lika fint som de här kattungarna när han var liten.

Äntligen ska mina hängrosor få bli det de är ämnade till, nämligen klängrosor! Två persienner, som jag envist kallat dem, har vi byggt. Menar förstås spaljéer. 2 st gjorda och 6 st kvar att göra, puh! Plus ett vinkelbygge till vinrankan, eller om det blir mer som en bur klädd med klematis och vinranka, där våra trädgårdsmöbler får plats. Vi får väl se hur mycket vi orkar.

Ja, de ska fästas i väggen snyggt och prydligt också.

Kom fram till att rosorna får beskäras hårt som tusan för att anpassa sig någorlunda till spanjén. De har fått växa hämningslöst under 10 år, i hängande format. Vi sparar två som får blomma i år och de andra beskär jag.

Tiger har givetvis varit med och övervakat projektet. Hur skulle vi annars fått till det?

Vår upplöjda hage är harvad och snart nog klar för sådd. Men det gjorde vår granne åt oss, så där kunde vi titta och njuta.

Har unnat mig en lunch på stan idag med en väninna. Tänk vad jag hunnit med den här helgen. Inte så konstigt jag känner mig helt färdig alltså... och våldsamt varm om kinderna. Solen tar visst, trots skyddskrämer?

Jag har kommit fram till, helt ovetenskapligt, att de där busiga ungarna blir de mest lätthanterliga märkligt nog. Antagligen för att de har så gott självförtroende. De som tar egna svängar ut i naturen redan som pyttesmå och struntar blankt i om mamma eller vi är med på noterna.

Cilla rapporterar att Nobleza står pall för en hönsflock som springer under magen på henne. Futura är den
mest nyfikna i hagen. Grejor som de andra blir rädda för, de ska hon fram och kolla. Cassiopeia är cool som en gurka och lustigt nog är de Estelas ungar allihop och riktiga busungar som små.

Cassiopeia stod lös i gången imorse och fick raspat hovarna. Sedan har hon lärt sig att när vi ska gå ut ska hon stå kvar i sin box medan jag hämtar mamma, trots att grinden är öppen. Jag har repgrimma på henne och långt grimskaft. Det räckte att jag höll i  tampen på grimskaftet och skakade lite på det när hon försökte smita ut och då backade hon genast in igen och stod helt still. Det lärde hon sig alltså på en "lektion". Så man ska vara tacksam över de där tålamodsprövande små illbattingarna, för de blir kanon som vuxna.

Lilltjejen på bilderna är Futura.

Läste några kloka ord igår:

Vad som är väsentligt ändras med åren.

Nog är det så. Det som kunde reta livet ur mig när jag var 25 år, går tämligen obemärkt förbi nu. Rätt skönt att ha fått några år på nacken med andra ord.