Igår gick veckans utflykt till Pålsjö skog. Vi tog en underbar promenad och naturen är som allra vackrast nu. Vi satt på en bänk (man måste ju pausa också) och tittade ut över Sundet och konstaterade att Helsingborg är fint!

På kvällen var det vinprovning och vi testade 8 olika vita viner. Favoriten blev ett Albariño. Friskt och spritsigt.

Min prövning blev en cheesecake med gelatin. Jag rörde ihop den innan vi åkte till Pålsjö och hoppades att den skulle stelna tills vi kom hem vid 17-tiden. Gästerna skulle komma kl 19.00 Gissa om den gjorde det. Nej, givetvis inte. Det blev till att hälla upp och ner på allt i en bytta och göra om gelatinförsöket och återigen hoppas på "stelning" under tiden vi njöt av vinerna.

Den här gången gick det bättre. Puh! och god blev den. Om någon av gästerna läser bloggen vet ni alltså nu hur dramatiskt det var i köket innan ni anlände.   

Idag borde jag ta mig en en rabatt, som inte liknar en rabatt på grund av grov vanskötsel. Borde måla den senast uppsatta spaljén också. Vi får väl se vad det blir av alla mina planer.

Rosen innan rådjuren åt upp nästan hela busken. Ja, inte i år förstås. Nu har jag nästan gett upp hoppet om att någonsin få se de här vackra blommorna igen. Måste köpa något medel som skrämmer de där förbaskade djuren. Jag gillar mina rosor mer än de behårade rostjuvarna.

  Tjuvkik på vår bok.

Vi startade 9.30 idag och sedan har vi hållit igång med fotografering, besök i Malmö osv, osv.

Katrin och Stefan har precis kört hem och jag sitter lite halvslagen framför datorn. Men det känns som resultatet kommer att bli kanon.

Imorgon vinprovning med Byaföreningen. Kanske dags att stänga datorn och börja planera det istället.

Goder afton!

Nu har jag varit och snott bilder hos Evisen igen, på Figaro förstås. Han är ju bara så fin. Duktig fotograf hade de också släpat med sig på sina äventyr!

Han är ju bara så strålande grann vår lille Figge. Där ser man vad man kan åstadkomma med tålamod, kärlek och digert arbete. Till er som inte vet (om nu någon kan ha missat allt mitt tjat om denna häst) så sålde vi Figaro till Evisen för ett par år sedan och då var han allt annat än i kondition, om man uttrycker det milt.

Titta och njut!

Betessäsongen blev tre dagar känns det som. Möjligen kan de vara ute inatt om vinden lägger sig och regnet slutar strila.

Om den här länken fungerar så är den värd att tittas på. En flock vildhästar ska korsa en flod när ett litet ungsto håller på att drunka, men hon räddas av flockens hingst. Mycket fint.

http://link.brightcove.com/services/player/bcpid49625183001?bckey=AQ~~,AAAABvZFMzE~,IXjx0MpOF0pugpuviAwD9l3_WMhvmNP7&bctid=1549461481001

Hingstträning med Cesar Millans metod, calm assertive.

Jag gillar inte att hingstarna skriker när de går förbi ston eller in i stall. När de är med mig ska de banne mig vara koncentrerade på mig och inte på det som är runt omkring. Ha, ha enkelt att säga. Jo, jag vet men man kan ju alltid försöka :-) Det är när de börjar skrika som de får upp huvudet och börjar tänka med andra saker än hjärnan och det är då man lätt tappar deras uppmärksamhet och sedan blir de helt plötsligt VÄLDIGT starka och ofokuserade.

Våra har faktiskt varit väldigt duktiga även när vi har kurs och de delar stall med ston eller andra. De har varit helt tysta när vi gått ut ur boxen, in och ut ur stallet osv.

Nu när de varit på bete några dagar och inte "sovit tillsammans" var Aciano tvungen att tala om att han minsann kom in i stallet och "var är ni brudar?" Inte populärt hos matte. Trumhinnorna skallrar i skallen när tjuten ekar mot betongtaket. Han gör absolut inget dumt, grimskaftet hänger, men det låter för gräsligt. Då tänkte jag på Cesars hundträning. Han brukar ju köra med att hunden inte får gå ut ur huset om den inte är i rätt sinnesstämning och då tyckte jag att detsamma skulle gälla en unghingst som går in i stallet. Så innan vi närmade oss stallet bad jag om uppmärksamhet och sedan fick Aci stanna och gå fram, stanna och gå fram med fokus helt på mig. Det funkade superbra. Han sa inte ett knyst. Jag såg bilden av att vi smög som indianer och det blev så också.

Det har ju varit svårt att träna detta tidigare eftersom han inte varit skrikig.   Nice boy!

Foto Katrin Nilsson, www.lotuslens.com

Den lille är fortfarande helt omedveten om sin charm. Jag var tvungen att kolla om dingelidongerna verkligen hade ramlat på plats. Var nästan lite tveksam, men allt OK på den fronten. Det är storebror som sköter hela ruljansen. Mycket bra uppfostran. Fast jag kanske ändå ska sluta kalla Baila för "min lille bebis"?

Visst är de granna våra pågar?

Helsingborgs symfoniker överraskar resenärer på Knutpunkten.

Estela låg och sov när jag kom ut och allihop såg mycket nöjda ut. Vi borstade genom alla innan utsläpp och det var så mysigt.

Det blir innenatt inatt också för det är nästintill storm utlovat. Tur det regnade på våra gräsfrö annars hade vi nog sått det mesta på fotbollsplanen intill oss så som det blåser. Nu hoppas vi att de ligger kvar.

Lite skönsång bjuder jag på:

I måndags fick vi harvat vår nyplöjda hage och igår morse körde vi och köpte gräsfrö. Klockan 13.30 kom Per och sådde till oss och efter två timmar regnade det och nu öser det ner. Jippi! Hade vi inte gjort detta igår hade det varit för blött att köra där nu och nu kan våra små gräsfrö ligga och gotta sig i regnet. Det är ganska varmt så det blir lite drivhuseffekt. Härligt.

Hästarna ska få komma in i natt och sova torrt. Det har varit vilsamt att ha ett par dagar utan mockning och det kan vi nog vänja oss vid, så vi hoppas på mer fint väder.

I förrgår verkade jag Futuras hovar, ute i hagen. Hon fick vara gott exempel för småtöserna. Inte för att de behöver det precis, men det är alltid bra att ge dem en uppgift. Vi berättade för Futura att nu skulle hon visa de små hur en duktig häst uppför sig så att matte kan spara sin rygg och armar. Hon stod som ett ljus och de små var med hela tiden. De snusade mig på ryggen och smakade på hovkratsen osv, osv. De var inte längre bort än att jag kunde känna deras andedräkt hela tiden. Så gulliga.

Det går mycket bra med ungstona tillsammans. Azora och Futura har vuxit med uppgiften. Ja, Futura har alltid varit en toppenbarnvakt, men Azora har inte varit intresserad av de små. Inte dum heller, men inte intresserad. Nu går de fint i par, äter av samma hög hö på kvällen.

De går i feta gräshagen på dagen och sedan flyttar vi över i den med mindre gräs på kvällen och de får en hög med hö. Det har funkat bra. Alla får hö på kvällen. Även våra tjockisar. Det är inte så mycket gräs i deras hage och de ska ju inte vara utsvultna. Då börjar de bara med en massa konstiga saker. Äter sådant de inte ska, käkar på stolpar mm.

Fortsätter regnet med den här intensiteten får de nog gå in tidig kväll.

Här tog Futura också på sig en fin uppgift med en liten ledsen tjej. Futura är otroligt social och kelig, men här tror jag hon kände att hon behövde ge lite extra tröst. Ingen av de andra hästarna kom fram, trots att de annars är nyfikna av sig. Det var bara Futura och hon var väldigt försiktig. Hon lät den lilla flickan klappa och gulla och samla kraft. Tårarna torkade snabbt.

Vi hade så kul när Montessorigänget var här så det är ju nästan man skulle göra detta på heltid   

Kenneth och fyrhjulingen var givetvis det helt klart bästa inslaget under dagen och det blev fyra turer med åkdonet. Mammor och personal hade minst lika kul som barnen. Det lät som om vi hade tivoli med berg-och-dalbana på gården.

Sedan testade vi hur många barn som kan få plats på en fyrhjuling.

Och så blev det en tur till...

Traktorn samlade också en kö

Sist men inte minst fick våra underbara hästar, Dula, Ninfa och Futura göra en uppskattad insats.

Futura "tog hand om" en liten flicka som inte ville åka med i fyrhjulingssläpet. Men efter lite kel med denna magiska pålle så äntrade flickan släpet och hade urkul.

Ninfa och Dula behandlade barnen som om de var av glas.

Först böjde de ner sina huvuden och lät alla klappa sedan fick alla leda, två och två med mig närmast hästen. Och gissa om ögonen lyste på 5- och 6-åringarna? Dula och Ninfa gick med indiansteg och smög verkligen fram.

Jo, det blev ju lek i trädgården och trädklättring också.

Puh! Mitt längsta blogginlägg någonsin, så ni förstår väl hur skojigt vi hade det!

PS! Dottern meddelar att "de små grynen" bara är 4-5 år gamla dessutom.