Vi har plockat ut pojkarna ur hagen ett par veckor nu och låtit dem beta i gången mellan hagarna. Nåväl, vi kan ju inte direkt klaga på deras hull, men de är bra gräsklippare och det är synd att låta så gott gräs förfaras. Igår gjorde vi ett provisoriskt staket så vi slipper stå och hålla dem när de äter.

Snygg "spegelbild". Rena och fina är de också!

Till vänster i bild, på andra sidan staketet, syns vår nysådda plätt och den börjar ta sig nu. Det blir väl kanske ingen skörd där i år, men den ser jämn och fin ut.

Jag satte mig ner i ett hörn och eftersom de är som småungar skulle de genast bort och undersöka mig. Då glömde de det fina halvmeter höga gräset.

Sötnosarna.

Aciano betar sig närmre och närmre.

Ja, och så var de i knäet på mig båda två. Vår tanke var att de skulle beta av det långa gräset så jag fick bege mig ut ur hagen, annars blev det ingen reda med ätandet.

Putte är den av våra katter som mestadels stannar på gården. Han möter alltid Kenneth på morgonen när det vankas mjukmat. Då brukar han ligga under syrenbuskarna och vänta.

Men imorse kom han inte. Vi letade och kallade, men ingen Putte. Vi promenerade längs vägen och hoppas förtvivlat att vi inte skulle hitta honom påkörd, men ingen Putte.

Vi var helt uppjagade både Kenneth och jag. Jag körde och handlade men kunde inte koncentrera mig. Jag bara tänkte på Putte och på vad som kunde ha hänt honom.

Gården kändes helt tom när jag kom hem. Hur kan en så liten varelse fylla upp tillvaron på det sättet?

Klockan 11 dyker han upp och är omåttligt nöjd över den otroliga uppmärksamhet han får. Han kråmar sig och kelar och har sig.

Tänk vad en liten katt kan betyda!