Hon är superkänslig för tyglarnas inverkan. Det gör inte att det bir lättare, tro inte det! Tvärtom, det är verkligen som att hålla en fågelunge i handen och försöka hålla den mjukt och fint. Minsta lilla tryck så slänger hon med huvudet eller spänner sig och talar om att vi är klantiga.

Det lustiga är att om jag (och det är av någon märklig anledning alltid jag som hamnar bredvid nu när maken också har återupptäckt ridningen) tar i mittringen på kapsonen så mjuknar hon direkt, slappnar av i halsen, ställer och böjer hur fint som helst.

Men det kan ju bli lite enformigt att alltid behöva ha mig vid sidan. Det är träning, träning, träning som gör susen…. Och då menar jag inte av hästen utan av ryttaren. Vi skulle kört ta-upp-och-släppa-ut-tyglarna-träning, men så kom våra hundkunder tidigare än beräknat och koncentrationen tröt.

Nu ska jag försöka välja på att äta god middag eller gå ut i stallet. Hm, jag tror jag vet vart åt det lutar. Men det är himla bra att maken engagerar sig i träningen för han är otroligt målinriktad. Till skillnad från mig som gärna låter god mat och annat trevligt distrahera mig. Vi får väl se om han hinner hem i tid för att ta mig i öronen och leda ut mig i stallet. Vi ska hinna se Antikrundan också ju.

Gissa vad det är.